Tankar.

Asså jag måste ju ändå säga att jag är lycklig. Jag har det så himla bra. Vi har snart sommarlov, imorgon är det skolavslutning och niornas bal. Vi kommer ha så himla roligt, åka dit tillsammans i bussen och vara finklädda och allt. Sedan åker vi till Öland på torsdag och firar Hanna som tar studenten, sedan har jag bara ett helt sommarlov framför mig. Och sedan efter det kommer gymnasium, träffa massa nya människor!
Jag har en familj som är helt underbar. Min bästa mamma, min underbara syster & så har jag en alldeles fin pappa, och alla älskar mig. Dessutom har jag en liten vovve med. Och inte nog med det, så har jag en massa underbara vänner som jag tycker så himla mycket om!

Men säg mig då, när jag har så mycket att vara glad över...varför finns dendär obehagliga känslan alltid inom mig. Varför går jag och oroar mig och varför finns alltid gråten när jag ändå är som lyckligast?
Varför ser jag gamla bilder bara helt plötsligt från ingenstans? Varför får jag tillbakablickar och blir rädd när det är över, jag vet ju att det var då? Varför är jag inte lugn och avslappnad med den jag ska känna mig tryggast med? Varför saknar jag saker som jag vet att jag tyckte var jobbigt förut? Varför vill jag ha tillbaka de saker som ändå inte funkar? Varför bryr jag mig så mycket vad andra tänker? Och varför är jag så rädd att gå vidare?
Jag har så mycket inom mig som alltid bara ligger och gror. Jag håller det alltid inne och brukar inte vela prata med någon. Jag brukar bara vela vara för mig själv och gråta, inte ens skriva något på bloggen, som jag gör nu. Men som i skolan här i veckan, när jag gick hem för jag grät alldeles för mycket. Det var ju inget som hände just då, det är bara ibland när man inte klarar av att hålla allt inne längre. När allt bara brister. Det är sånt som jag måste gå vidare från & det är det som är så otroligt jobbigt och svårt. Jag har så svårt för att glömma.