Jag vet att jag suger. Jag hatar mig själv. För jag tar inte skolan på det allvar jag borde. Jag ligger i min säng och tänker inte gå till skolan. Jag vet att mamma kommer flippa o allt, men jag orkar inte. Jag vill bara gråta & gråta och bli omkramad av någon som förstår. Men det finns ingen som förstår. Ingen som förstår den känslan jag går och bär på dag ut & dag in. Jag vill bara bli av med den, men känslor är tyvärr inget man kan styra över. Jag kommer inte upp på morgonen & jag känner bara den obehagliga känslan varje dag som trycker ned mig, jag lossas som ingenting för jag är den som inte gillar att prata med folk om mina problem på det sättet. Så istället blir det att man skojar bort det. Och alla lärare bara klagar över att jag kommer sent hela tiden. Istället för att prata med mig & peppa mig till att komma i tid.
Jag hatar dethär. Jag vill ju egentligen vara i skolan. Helt ärligt vill jag sitta i skolan just nu, bakom en bänk med alla kompisar. Jag vill inte ligga här i min säng och gråta och veta att jag bara skiter i allt. Och du som läser detta tänker säkert "åk då" men ja, jag vet att ingen annan förstår för jag berättar inte allt heller och jag borde väl inte skrivit detta alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar